Telefonens eviga tjat

Jag brukar gilla saker. Det är mycket jag gillar! Men att ha inkommande telefon gillar jag INTE!


Skulle jobba ett dagpass och kom till jobbet och var trött som ett as. Hade jobbat kväll dagen innan och det resulterade som vanligt i att jag endast fick 4 timmars sömn. Fick självklart oturen att byta vårdlag, så att jag fick helt nya patienter som jag inte kände alls. Ännu ett "plus" var att jag fick vara systern som skulle ansvara över avdelningens platser, att ha koll på vårdlagen, hålla i morgonsamlingen och samlingen för kvällspersonalen osv osv osv. Men det värsta av allt var att man måste ha inkommande telefon!

Telefonen ringde och ringde. Gav aldrig upp. Så fort jag hade lagt på, så ringde telefonen igen. Det var bland annat platskordinatorn som frågade om platsläget, andra avdelningar som ville låna läkemedel, personal som ringde om allt möjligt, folk som ringde till fel avdelning, röntgen som ringde och ville ha våra patienter på undersökningar och självklart hundra samtal från ANHÖRIGA!

Jag har inget emot att anhöriga ringer. Om jag hade haft en anhörig på sjukhus så skulle jag också ringa avdelningen och kolla hur det var osv. Men det var två anhöriga som ringde den dagen och som verkligen var dryga. Det brukar vara svårt att gå mig på nerverna men de lyckades riktigt bra faktiskt.

Samtal 1:
- Hej! Jag heter Syster Magi och du har kommit till avdelning 1337, sa jag glatt.
- Hej. Jag heter Gunhild och är moster till Britta. Jag vill veta hur det är med henne, sa en trött och gnällig tantröst.
- Hej Gunhild! Vad heter Britta i efternamn så ska jag se vilken sjuksköterska som har hand om henne, sa jag och försökte låta glad.
Det visade sig att Britta inte låg på vår avdelning.
- Tyvärr så ligger Britta inte här.
- VA??? Vad menar du? Hon var ju hos er i fredags! skrek hon argt.
- Jag är ledsen. Men om jag får hennes personnummer så kan jag kolla upp på vilken avdelning hon har hamnat på datorn.
- DÅLIG STIL! DÅLIG STIL! Fattar inte hur ni kan skicka iväg henne utan att säga till!!!!
- Det var inte jag som hade hand om henne så du vinner ju inte direkt något på att skälla ut mig.
- Men vart ligger hon nudå??? Du skulle ju kolla upp det!!!!!!!
- Men du har ju inte sagt hennes personnummer än.
- Hurmf!!! XXXXXXXX. sa hon argt
- Hon är utlokaliserad till avdelning 101.
- VARFÖR DÅ?????? VARFÖR DÅ???!! Vad är det för avdelning?? Hur kan ni inte säga till innan att hon ska iväg??? Varför får hon inte ligga hos er????
- Jag vet faktiskt inte. Det var inte jag som hade hand om henne som sagt.
Tjatet fortsatte dock i hundra år. Suck och stön. Men till slut lyckades jag avsluta samtalet iallafall.

Samtal 2:
Hustrun till en av våra dementa patienter ringde och ville veta hur det var med honom. Jag svarade att allt var bra och att vi skulle ringa upp om något speciellt skulle inträffa.
- JAHA? Men när får Göran åka hem då? frågade hustrun surt.
- Det kan jag inte svara på ännu. Jag har inte fått ronda än.
- Nähä. Men vad visade röntgen då?
- Röntgen av hjärnan visade att han inte hade haft någon blödning eller färsk infarkt.
- Men han har ju blivit så virrig på sistone. Jag känner ju knappt igen honom.
Samtidigt som jag pratar i telefon kommer den dementa patienten Göran gåendes i korridoren klädd i enbart blågula shorts och gick in i fel patientsal.
Hustrun vägrade dock ge upp.
- Han har säkert en infarkt nu! Det är därför han är så virrig. Ni måste röntga honom nu!
- Men han gjorde ju en skiktröntgen på hjärnan igår som visade att det inte var någonting.
- Nä. Jag förstår mig inte på sjukvården. Alla hemma är så oroliga. Du måste ringa och meddela vår son om det här. Jag sa till honom att ni skulle ringa hem till honom klockan elva och meddela hur allt ligger till.
- Allt är bra med Göran. Du kan ringa och meddela det, sa jag lugnt.
- VA? Menar du att JAG ska ringa? Nu har jag ju ringt till dig. Ska jag behöva ringa till honom också???!! skrek hon argt.
- Jag har det tyvärr väldigt stressigt just nu och eftersom du redan vet att allt är bra med Göran så kan väl du ringa din son och berätta hur allt ligger till, sa jag och kände att mitt tålamod höll på att rinna ut.
- VA??? Vad är det jag hör????!!!! skrek hon och vägrade ge upp.
Efter 15 minuters tjat och gnäll sa jag att jag läkaren väntade på att få ronda och jag lyckades få slut på eländet. Yeah!