Självmord är något som är väldigt tabu för många. En del vill inte prata om det. Vissa vågar inte framföra sina åsikter om självmord, då kan de framstå som omänskliga och onda. Nu tänker jag berätta om en jobbkväll då jag tänkte evil tankar. Jag hade två patienter som hade försökt att begå självmord.Patient 1:
En kvinna på 40 år som hade försökt hänga sig i sitt behandlingshem, men blev räddad. Runt halsen hade hon ett illrött märke som gjorde att det hela såg lite brutalt ut. Hon hade blont rufsigt hår, mörka ringar runt ögonen och såg allmänt sliten ut. Bredvid sig hade hon ett vak som skulle ha koll på henne. Läkarn hade skrivit ett vårdintyg, som gjorde det lagligt för oss att tvinga henne till vård. Jag gick fram och presenterade mig. Det enda hon sa var att hon ville hem.
När vi hade kommit till avdelningen skulle jag skriva in henne. Jag frågade om vad som egentligen hade hänt. Hon sa att hon ville dö. Att hon hade försökt hänga sig och att allt bara blev svart sen. Hon sa att hon hade legat inne nyligen för att hon hade försökt ta en tablettöverdos. Tragiskt.
Patient 2:
En tjej på 20 år, som hade försökt begå självmord genom att svälja några burkar med smärtstillande tabletter på behandlingshemmet hon bodde på. Hon hade slitna dreads på huvudet, piercing i läppen och såg uttråkad ut. Jag läste i hennes journal och det visade sig att hon hade legat inne 6 gånger tidigare på grund av tablettöverdos.
Senare på kvällen blev hon sur över att hon inte fick så många lugnande knarkpiller som hon ville ha. Vad tror hon egentligen? Ska jag ge henne fler knarktabletter när hon precis kommit in för att ha tagit för många såna? Att hon ens orkar bli sur. Jag är antagligen inte den första personen som sagt nej till att ge henne fler piller direkt. Stön.
Nu tänkte jag citera en akutvårdbok som jag hade som kurslitteratur när jag pluggade:
"De patienter som kommer in på akutmottagningen på grund av en tablettintoxikation avlider mycket sällan. För dessa patienter är oftast en intoxikation ett rop på hjälp. Personer som verkligen vill dö planerar ofta detta mycket noggrant, de anpassar läkemedelsval, dosering och tidpunkt så att de är säkra på att intoxikationen får avsedd effekt. De dör vanligtvis om inget oförutsett inträffar och handläggs därför sällan på akutmottagningen."
Självklart skiljer det sig från fall till fall. Men patient 2 tyckte jag var världens drygaste attentionfreak. Vad vinner hon på att hålla på som hon gör egentligen? Man kan ju knappast diskret ta livet av sig på ett vårdboende med tabletter. Dessutom har hon redan försökt 5 gånger tidigare och misslyckats, så varför ens fortsätta hålla på och dryga sig? Vill hon ha attention kan hon ju springa naken på stan och få bättre effekt än att hålla på att åka in och ut på sjukan. Arrrr! Slöseri på sjukhusets pengar och resurser, som till exempel kunde ha använts till att hjälpa någon som inte själv valt att ligga på sjukhus och som kämpar för att bli frisk från sin sjukdom.
Ja ibland så undrar man om det inte bara vore bättre om dom jävlarna gjorde slut på sitt lidande på ett riktigt sätt. Historien har ju klart visat att omvärldens chans att göra nån skillnad för dom här människorna är liten om inte obefintlig. Dock så är frågan om vi har rätten att avgöra det? Är det inte vår skyldighet att försöka göra allt vi kan för alla som lider i vår närhet? Saknar man rätten till medlidande bara för att man är patetisk och dum? Saknar man den bara för att man inte kan hindra sig från att skada sig själv? Jag tror inte att det finns en människa på denna jord som har gjort ett medvetet, informerat och självständigt val att må dåligt.
ReplyDeleteInte därmed sagt att jag inte håller med dig, tyvärr så gör jag det.. Det är bara så jävla svårt att döma en annan.
Instämmer. Det man egentligen vill är ju såklart att hjälpa dem här stackarna och få dem att leva ett glatt liv full med kärlek.
ReplyDeleteMen sanningen är tyvärr så att det inte finns något riktigt "botemedel" mot psykologiska problem. Det enda man gör är att skriva ut antidepp-piller till folk och hur mycket hjälper det egentligen? Det verkar inte fungera i de fall jag har stött på iallafall. Visst kan man snacka med psykologer och så. Men samma sak där. Oftast hjälper inte det heller. Vad tar man till då?
Problemen verkar inte kunna lösas på ett vettigt sätt. Det är där allt raserar.