Grå bitterkärring utan tålamod

I veckan jobbade jag kväll som vanligt. Patienter skulle hem och alla mediciner skulle ordnas. En patient kunde inte prata svenska och sprang runt och bajsade på golvet.

En patient var missnöjd med vården och ville ha hjälp med allt. Vissa läkemedelsändringar var inte klara. Två patienter låg och väntade på att få skrivas in. Läkarna tjatade om att få ronda. Alla läkemedel hade inte blivit delade. Ett rum skulle storstädas eftersom en patient som hade haft multiresistenta bakterier hade legat i den salen. Undersköterskan jag jobbade med var lat och ville inte alls hjälpa till trots att jag hade bett henne om hjälp gång på gång. Anhöriga ringde konstant och undrade viktiga saker som tex varför inte patienten hade fått någon telefon inkopplad på rummet. En dement tant som hade hörapparater i båda öronen, men som trots det hörde lika bra som en döv person tyckte att vi inte brydde oss om henne. Hon tyckte att hon inte fick den hjälp hon behövde. Hon ville duscha. Hon behövde ha en till kudde för att ligga bekvämt. Saker måste göras. Saker måste göras. Saker måste göras. Förr hade jag tålamod och kunde ta mig tid till att lyssna. Men nu är jag bara trött på att inte ha tid till att kunna hjälpa folk. Att inte hinna. Jobb som inte är gjort behöver göras. Vi måste prioritera. Kommer du dö om du inte får duscha? Är din kudde viktigare än antibiotikan som jag skulle ha gett men som redan är försenad? Är det bättre att ronden blir sen eller att medicinerna klockan 16.00 blir utdelade i tid?
"Vänta. Jag kommer alldeles strax!"
Hur många gånger har man inte sagt denna mening om och om igen. Kanske vet både jag och patienten om att jag inte kommer att komma tillbaka strax. Men det låter iallafall inte otrevligt.

Har jag blivit en grå bitterkärring som bara kan klaga?
Maybe.
Maybe not.