Svåra beslut och avvikelserapporter

Kanske är jag en negativ själ. Formad av omgivningen till att bli bitter och grå. Kanske är det bara en bortförklaring, så att jag kan klaga på allt hela tiden?

Patient 1:
Hade en patient som har varit helt kataton en väldigt lång tid nu. Hon vägrade äta och dricka. Livslusten fanns inte längre kvar. Hon var inte direkt medgörlig. Rörde man henne så försökte hon slåss (med de krafter som hon hade kvar). Hennes dotter var förtvivlad och sa att hon var säker på att hennes mamma inte skulle överleva det här. På ronden vågade inte läkarna ta beslut. De ordinerade dropp med extra mycket näring för att hålla henne vid liv. Läkarna ville skicka iväg henne till en annan avdelning. Jag berättade för dem att ingen avdelning tar emot en patient som det inte finns någon plan för. De måste bestämma sig.
- Ni måste ta ett beslut och ni måste göra det nu! sa jag och såg arg ut.
- Du behöver inte bli så arg. Jag kan inte trolla. Kom igen, kompis! sa överläkaren och försökte få mig glad igen. Sen fick han lov att springa iväg på ett akutlarm.
Kvar var underläkarna som vägrade fatta något beslut. Det slutade med att jag gick därifrån och tyckte att de var helt kokobäng.
Till sist fick patienten ligga kvar. Hon blev sämre och sämre för varje dag. Men näringsdroppen håller henne vid liv. Håller henne vid det liv som hon inte längre vill leva.
Läkarna hade bestämt sig för att inte bestämma sig.

Patient 2:
Hade en svårt sjuk patient med blödande bensår. Hela dagarna låg hon i sängen och kunde inte vända på sig själv. Hon hade väldigt ont och skrek varannan minut. Läkarna ordinerade lite extra smärtstillande tabletter och ordinerade blodpåse efter blodpåse som vi pumpade i henne. Patienten var över 80 år och dement. Enligt anhöriga så hade hon (innan hon blivit dement) sagt att om hon skulle bli sängliggande, så är det lika bra att låta henne få somna in. Anhöriga tycker att det är dags att sluta med all behandling och få hennes vilja igenom. Läkarna menade att eftersom nu patienten är dement, så kan patienten inte längre tala för sig själv. Läkarna tyckte att om de valde att bort all behandling, så är det samma sak som aktiv dödshjälp. Är det då dödshjälp att stänga av en respirator till exempel undrar jag då. Men jag fick inget svar.
Läkarna har bestämt sig och de anhöriga var arga och besvikna.

Fick skola in en ny syrra idag och fick lite extra tid över. Jag passade då på att sätta mig ner och skriva avikelserapporter som en toka. Det kändes riktigt bra faktiskt. Kanske blir inte mina uppmärksammade problem åtgärdade, men det har förhoppningsvis iallafall väckt en tanke hos cheferna om att allt inte står rätt till. Ett litet frö som får chansen att gro.
Man ska aldrig ge upp hoppet om en kärleksfull framtid aight?