Middag vs. mamma

Fick in en patient på ungefär 70 år från akuten. Hon hade på sig en rosa klänning och hade rufsigt grått hår. I botten hade hon en demenssjukdom, men hon kunde kommunicera utan problem.

Efter att jag och läkaren läst provsvaren som hade kommit visade det sig att det enda hon led av var en urinvägsinfektion. Urinvägsinfektioner är inte direkt svåra att behandla. Behandlingen är i princip bara att knapra i sig lite antibiotka. Både jag och läkaren bestämde snabbt att vi skulle skicka hem henne med lite mediciner. Det fanns inte direkt någon anledning till att lägga in henne på på sjukhus för en urinvägsinfektion.

Plötsligt anlände patientens son till avdelningen. Han hade brunt hår, svarta glasögon och såg lite stressad ut.  Jag jublade lätt inombords. Det kan ju inte bli smidigare än att låta sonen ta hem patienten.
- Hej! Jag tänkte fråga hur länge min mamma blir kvar här, frågade sonen och rättade till sin kavaj.
- Jo! Vi har kommit fram till att hon har en urinvägsinfektion, så vi tänkte skicka hem henne med lite antibiotikatabletter, sa jag glatt.
- Jaha......Ni har tagit kontakt med hemtjänsten hoppas jag. Hon klarar sig ju inte själv hemma, sa sonen och såg besvärad ut.
- Nej, det har jag inte. Hon är inte ens inskriven på den här avdelningen. Vi har ingen anledning till att lägga in henne för en urinvägsinfektion, sa jag.
- Men har inte akuten tagit kontakt med hemtjänsten då? frågade sonen och såg ännu mer besvärad ut.
- Nej. Det är inte riktigt akutens jobb att ta kontakt med hemtjänsten. Vet hemtjänsten ens om att hon åkt in till akuten? frågade jag sonen.
- Det var hemtjänsten som ringde till mig och berättade att de hade skickat in henne till akuten, sa sonen.
- Ja, men då är det väl bara för dig att ringa till hemtjänsten och berätta att hon kommer hem nu, sa jag lugnt.
- Men det är väl inte mitt jobb? sa sonen och såg riktigt irriterad ut.
Då hade jag lust att säga att "Men det är väl din mamma och inte min". Men istället sa jag:
- Men hon är ju inte ens inskriven här. Jag vet inte vad telefonnumret till just hennes hemtjänst är. Det är väl smidigare om du ringer dem,  än att jag ska hålla på och ringa till kommunen och fråga runt.
- Men jag har inte numret till hemtjänsten, sa sonen bittert.
Jag stirrade argt på honom i några sekunder.
- Vad sa du? frågade jag.
- Jag har inte numret till hemtjänsten, sa sonen.
- Men vad gör ni om plötsligt hemtjänsten inte kommer någon dag eller om ni behöver kontakta hemtjänsten om någonting? frågade jag.
Sonen blev helt tyst och röd i ansiktet. Han vände snabbt bort huvudet och ignorerade min fråga.
- Men har du några syskon eller nån annan anhörig som har numret till hemtjänsten, frågade jag.
Sonen funderade en stund och såg sur ut.
- Jag vet inte, sa han kort.

Jag satte mig vid datorn och började bläddra runt i patientens journal. Hittade till slut numret till patientens dotter. Efter några signaler så svarade hon. Jag berättade för henne att hennes mamma var på sjukhuset. Dottern lät måttligt intresserad och verkade inte bry sig speciellt mycket. Det visade sig att hon inte hade något nummer till hemtjänsten. Hur kan man vara så kall och inte bry sig alls om sin egen mamma? Är det här ett skämt?

Jag vände mig till sonen igen.
- Men om jag försöker ringa nån syrra i kommunen där hon bor och luska fram numret till hemtjänsten och be dem rycka in, skulle du kunna skjutsa hem henne då kanske? frågade jag.
- Skjutsa hem henne???? Men då måste jag ju hämta bilen!!!! sa sonen och blev röd i ansiktet igen.
- Bor du långt bort härifrån eller? frågade jag.
- Nej. Det gör jag inte, men jag är bjuden på middag, sa sonen argt.
- Jaha...sa jag och började bli irriterad jag också.
- Men vilken tid kommer transport och allt sånt då? Jag har som sagt lite bråttom, sa sonen otåligt.
Jag tittade på honom med en ond blick och suckade djupt.
- Jag har antibiotika att ge, dropp att sätta, mediciner att dela och dessutom så har jag två patient som är riktigt sjuka. Jag har inte tid att ringa hemtjänst och transport just precis nu, sa jag och började gå mot läkemedelsrummet.
Sonen stod kvar och såg lite chokad ut.
När jag hade kommit ut ur rummet med droppställning och mediciner gick sonen fram till mig sa:
- Jag ska iväg på middag nu. Men hon åker hem ikväll eller? frågade sonen.
Jag tittade på sonen med en "jag-fattar-inte-hur-du-kan-vara-ett-sånt-as-och-prioritera-en-middag-före-din-egen-mamma-blick" och sa kallt:
- Ja, hon kommer att åka hem ikväll med tanke på att hon inte ens är inskriven här. Jag ordnar med hemtjänst och transport sen när jag har tid.
Sonen rusade iväg utan att vända sig om. Hur kan man skita fullständigt i sin egen mamma? Att inte ens ha numret till hemtjänsten. Att inte ens vilja skjutsa hem sin mamma när hon knappt kan stå på benen. Var finns kärleken någonstans?

Det är vid såna här tillfällen man vill tro på karma.
Hoppas att hans barn blir likadana mot honom, så att han får smaka på sin egen medicin!