Underläkare som inte kan utföra under

Tänkte rabbla upp två fina tillfällen då jag skulle be underläkarna på mitt jobb om hjälp.



Tillfälle ett:
Jag hade en ung patient som skulle ha antibiotika intravenöst var åttonde timme. Patienten mådde bra och ville åka hem en sväng och duscha. Jag lovade att fråga på ronden om patienten fick åka hem några timmar på permis. Med glada steg gick jag in till läkarexpeditionen. Eftersom det var eftermiddagsrond så hade överläkaren som vanligt smitit iväg någonstans och kvar satt en ensam liten underläkare. Jag frågade vänligt om han var sugen på att ronda och det ville han mer än gärna. Jag frågade då bland annat om min patient fick åka hem på permis några timmar.
- Majae. Är han stabil och så? frågade läkaren osäkert.
- Ja. Han mår hur bra som helst och alla parametrar ser bra ut.
- Mhm, ja, alltså, han kan ju få åka på permission kanske. Se till att fråga en läkare om tillstånd först bara.
Jag tittade på honom med frågande ögon och frågade:
- Men jag frågar ju dig nu om han får åka hem.
- Tjae, ja, om du ringer och kontaktar en läkare innan han åker hem.
- Ja, jag pratar ju med dig nu och han vill åka nu.
Läkaren suckar irriterat.
- Ja, men en läkare måste godkänna det först.
Fattade han trögt tro? Han var ju en läkare! Eller trodde han att han var något annat? Jag antog att han inte ville fatta något beslut som alltid.

Jag gick ut ur rummet och skickade hem patienten på permission.

Tillfälle två:
Jobbade natt och hade en patient som plötsligt fick feber och hade jätteont i benet. Jag ringde medicinjouren och han lovade att komma och titta på patienten. Underläkaren anlände till avdelningen efter några timmar och kikade på patienten. Sen gick vi in i rondrummet och diskuterade om hur vi skulle göra med patienten. Vi kom fram till att vi skulle sätta in patienten på antibiotika då patienten helt klart måste ha en infektion i kroppen.
- Jaha, vad tycker du vi ska sätta in för antibiotika? frågade underläkaren.
- Jag vet inte, svarade jag ärligt.
- Heracillin kanske. Låter det bra? frågade underläkaren.
- Inte vet jag. Det är väl ditt jobb att veta, sa jag.
- Jamen problemet är ju att jag inte kan någonting om sånt här, sa han irriterat.
Jag tyckte synd om honom.
- Kan du skriva in nån smärtlindringsordination till min patient också? frågade jag.
Underläkaren såg osäker ut och tyckte att jag kunde ge patienten alvedon.
- Men alvedon får jag ju ge utan att fråga dig! Jag frågar ju dig så att du kan skriva ut något starkare, sa jag.
- Jaha. Vad vill du ha då?
- Citodon kanske?
- Tja, varför inte, sa läkaren och visste inte hur man skulle skriva in det i ordinationslistan.

Jag gjorde en telefonordination och gav patienten Citodon.