Samma samma

Ännu ett negativt inlägg. Visst försöker vi alla vara positiva för att försöka ta oss ur eländet. Men jag ser inte att det går framåt. Vi klagar och framför det vi behöver för att kunna ge patienterna en värdig vård. Bra vård. Men det blir inte bättre. Ingen hör oss. Det är samma samma vad vi än säger.

Tänk dig själv att du är gammal och sjuk. Du är smal som en sticka och ligger trött i sjukhussängen. Munnen är torr och hela din kropp värker. Du kan göra ifrån dig små pip när du har som mest ont, men det är ingen som hör dig i din patientsal. Du vill ringa på ringklockan, men du har alldeles för svaga och darriga händer för att klara av att trycka på ringknappen. Alla dina kärl är spräckta på armarna och benen, och blå hematom täcker din hud. Men ännu är de inte klara med blodproverna. Läkarna är ju nyfikna på vad som är fel. Dessutom är det ju inte samma läkare som jobbar, så de nya läkarna som kommer vid nästa pass, förstår ju inte varför de blodprover som just de vill ha inte är tagna och ordinerar snabbt ännu fler blodprover. Alla dina kärl är spräckta, men det vet ju inte läkarna om och vad spela det för roll för dem egentligen? Det är ju inte deras kärl som de ska sticka i. Det är väl bara att ringa narkosen och be dem om hjälp om det är svårt att få tag på blod.

Lidande ligger du i sängen. För sjuk och svag för att röra dig. På rumpan har du börjat få trycksår som gör ont konstant. Vårdpersonalen försöker komma in en gång var tredje timme för att vända dig, så att du inte ska få ännu fler trycksår. Men det är inte alltid de hinner eller kommer ihåg att vända dig, så ibland ligger du i en och samma ställning i över fyra timmar och har ont i hela kroppen. Bredvid dig i sängen finns ett vändschema där personalen fyller i hur ofta de har vänt dig i sängen. Ibland händer det att de bara har vänt dig sex gånger på ett dygn. Ibland händer det att de inte hjälpt dig borsta tänderna innan du ska lägga sig. Ibland händer det att de inte gett dig nånting att dricka trots att du är så torr i munnen så att tungan snart går av och läpparna spruckit. Du kissar och bajsar på dig. Det varierar hur snabbt vårdpersonalen upptäcker att blöjan behöver bytas. Ibland får du ligga i din egen avföring i två timmar.

Vissa gånger handlar det om att vårdpersonalen inte hinner vända patienterna, göra munvård och byta blöjor. Det saknas resurser. Vi hinner inte göra det som måste göras. Prioriteras en blodtransfusion före ett blöjbyte? Prioriteras en vändning före antibiotika? När ska de fatta att det inte kan fortsätta såhär?
En del gånger handlar det även om att det är inkompetent personal som jobbar och som struntar i att göra sitt jobb. Dessa människor klagar vi självklart på och vi berättar för cheferna om hur illa de behandlar patienterna. Men Sverige är ett land där det är svårt att sparka folk. Alla de som vi klagat på jobbar kvar ännu idag. Är det brist på vårdpersonal, så att vi inte kan sparka dem? Eller är det cheferna som är för mesiga?

Men ni ska veta att situationen jag just beskrivit ovan inte bara har hänt någon enstaka gång. Det händer upprepade gånger. Det händer väldigt ofta. Hur kan vi acceptera det här? Hur klarar jag av att leva med mig själv? Hur kan jag se dessa patienter i ögonen? Hur klarar jag av att ha ett sånt här jobb?
I don't know. Kanske är jag en ond människa utan känslor? Jag gör mitt bästa för att göra det bra för patienterna, men det räcker inte.

Det finns alldeles för mycket misär i vården och personalen lär sig att koppla bort alla känslor. Hur ska man annars klara av att jobba i en sån här miljö?
Ingen vet.
Nej, jag förstod väl att det var så.