Varför skriver jag så mycket om dementa patienter kanske ni undrar? Jag tycker att demens är ganska intressant på sätt och vis. Oftast gör dementa patienter väldigt galna/roliga/skumma saker och det är kanske därför jag väljer att skriva om dem.
Jag jobbade natt och började mitt pass med att ge en blodtransfusion till en gubbe i 70 års åldern. Han var dement och låg inne för anemi och en oklar infektion. Mitt första intryck av honom var att han såg snäll och klok ut. Han hade på sig ett par stora glasögon och pratade med en engelsk brytning. Jag småpratade med honom under tiden som jag kopplade på blodpåsen. Det visade sig att han jobbat som lärare och kom ursprungligen ifrån england. Han skojade och var supertrevlig. Om jag hade träffat honom en kort minut och bara småpratat med honom hade jag inte alls trott att han var dement överhuvudtaget.
Bredvid honom låg en annan dement patient. Det var en kvinna i 80 års åldern som var tunn som en sticka. Hon hade svart kortklippt hår och ett ansikte som var skrynkligt som ett russin.
- Hur länge ska jag ligga här? frågade hon lite surt när jag hälsade på henne.
Jag försökte förklara för henne att hon låg inne på sjukhuset och att hon skulle sova över här.
- Men jag vill ju inte ligga här för det, sa hon bittert och försökte klättra över sänggrinden.
- NEJ! Försök inte klättra över grinden! Försök att sova istället. Det är natt, försökte jag desperat.
- Jag vill inte ligga här. Jag vill gå på toa, sa hon och hoppade över sänggrindarna som en atlet. Hon försökte snabbt springa iväg, men hon fastnade med kateterpåsen i sängen och kunde inte komma loss.
Jag försökte förklara för henne att hon hade en kateter och att hon inte behövde gå på toa för att kissa. Efter mycket om och men lyckades jag få tanten i säng igen.
I en annan sal låg en tant i 70års åldern nerbäddad i sängen och var självklart också dement. Hon var överviktig och täckte upp hela sjukhussängen med hennes stora kropp. Med en frågande min tittade hon på mig när jag sakta gick in i rummet. Jag hälsade på henne och gav henne antibiotika intravenöst.
- Kommer du ihåg var du är någonstans? frågade jag henne vänligt.
- Jag är hemma på gården, sa hon och log.
- Nej, det är du inte, började jag.
- HAHA! Nä! Jag skojade ju bara! sa hon och skrattade.
- Jaha, men var är du någonstans då? frågade jag.
- Jag är på sjukhuset! sa hon och såg fruktansvärt självsäker ut.
Jag blev förvånad över att hon hade koll på läget och ställde genast en kontrollfråga:
- Är du verkligen på sjukhuset?
- Hahahah! Jag skojade ju bara....försökte hon och sprattlade med armarna som en bläckfisk.
Jag konstaterade att hon inte alls hade koll.
- Jo, det stämmer att du är på sjukhuset, sa jag.
Hon blev genast illröd i ansiktet och tittade snabbt bort.
- Vet du vad det är för dag idag då? frågade jag henne.
- Nu är jag trött, sa hon och ville inte svara.
Jag lät henne vara och gick vidare. Det är inte så lätt att dölja sin demens genom att försöka skoja bort det diekt.
Plötsligt dök gubben från england upp från ingenstans och hade blod över hela nattskjortan.
- Can somebody help me, please? There's blood everywhere, sa han förskräckt och såg chokad ut.
Blod sprutade ut från gubbens armveck efter nålen han hade dragit bort. Blodet från blodpåsen rann ut på golvet och bildade en stor blodpöl. Jag tittade mig omkring och såg att det var blodspår överallt. Jag förstod att gubben måste ha trampat runt i cirklat och blodat ner stället.
Jag och några kollegor hjälptes åt med att stoppa blödningen, byta nattskjortan, torka bort blodet, sätta dit en ny nål , koppla på en ny blodpåse och förklara för honom att han var på sjukhuset.
Efter att allt hade lugnat sig någorlunda bestämde jag mig för att sitta vid hans sängkant och vakta honom, så han inte skulle göra om samma sak igen. Efter att ha pratat med honom ett tag lyckades jag konstatera att gubben hade ett närminne på ungefär 15-20 minuter. Därefter visste han inte alls var han var någonstans.
- I'm feeling confused. How long have I been here? frågade han om och om igen.
Samma frågor blev ställda och besvarade. Han drog samma skämt om och om igen. Det var som om hans minne nollställdes efter ett visst klockslag. Skrämmande. Det var nästan som en skräckfilm light, fast det egentligen var verklighet. Om jag själv hade varit lika dement hade jag säkert haft panik hela tiden, men han var ganska lugn ändå. Impornerande lugn. Varje gång han hade glömt bort allting sa han at det kändes som om något var fel, men att han visste inte alls vad som var fel och plötsligt visste han ingenting längre.
Efter ett tag fick jag lov att gå till läkemedelsrummet och blanda antibiotika åt en patient, så jag fick lämna gubben en liten stund.
Självklart blev det favorit i repris efter ungefär 20 minuter. Gubben undrade vart han befann sig och lämnade efter sig ett blodbad. När vi försökte torka bort allt blod, upptäckte vi att den dementa tanten i sängen bredvid gubben hade lyckats fly och var spårlöst försvunnen.
Efter mycket letande hittade vi henne till slut i avdelningen bredvid, sittandes i ett hörn alldeles ensam. Hon var arg och tyckte att allt var tråkigt. Jag tröstade henne med några uppmuntrande ord och ledde in henne tillbaka till rummet igen.
Vissa nätter är värre än andra nätter.
No comments:
Post a Comment